Blogg

Några rader om Jämtlands historiska framgång

Jämtland är för första gången i klubbens historia i semifinal.  Efter många försök. Efter många misslyckanden. Det tog flera decennium, men nu är Östersunslaget ett av Sveriges fyra bästa.

 

    Innan vi analyserar Jämtlands historiska framgång måste vi blicka tillbaka. Året är 2015. Samtidigt som Jämtland gör en miserabel säsong avslutar jag min miserabla elitkarriär och blir Borås Tidnings basketexpert. I ett av mina första blogginlägg tar jag chansen att göra något jag velat göra i flera år – nämligen såga Torbjörn Gehrke. Fullständigt. Och det kändes bra.

     

    År 2010 mötter Solna Vikings och Borås Basket en kall decemberkväll. Borås startande point guard Kellen McCoy fick foulproblem, och då fick jag möjligheten att spela när matchen skulle avslutas. Kul för mig, eller hur? Problemet var tt matchen sändes på TV10, och att Gehrke i varje time out påpekade för sina guards att de måste pressa mig för att ”he sucks”. Det glömde jag aldrig.

     

    Så jag gick lös. Och många höll med mig om att Gehrke leder Jämtland till en mörk framtid. Jag kommer att bifoga texten i slutet av detta blogginlägg – nu i efterhand är det klart att jag, som så många gånger förut, hade fel.

     

    Till skillnad från många andra tränare som inte kan ta kritik skrev Gherke ett långt mail till mig där han till och med bad om ursäkt för det han sagt 2010, och förklarade sin vision för Jämtlands framtid. Han var övertygad att det skulle fungera. Det jag minns mest är att Gehrke betonade att enda sättet för hans klubb att växa är att satsa på en blandning av importer och unga spelare. Många människor ska få cred för det Jämtland åstadkommit i år, men just den biten är Gehrkes förtjänst. Det var hans idé.

     

    Sakta men säkert blev Jämtland bättre för varje säsong. Publiken började fylla läktarna och Gherkes plan blev verklighet. Men där fanns fortfarande den där hemska förlustsviten mot Luleå och semifinalförbannelsen. Och efter några år riktades basket-Sveriges fokus på det, medan klubbens uppgång i tabellen och framfart på den organisatoriska planen hamnade i skymundan.

     

    Efter två år där Jämtland i avgörande kvartsfinalmatcher haft två skot som kunde tagit dem till semifinal föll pusselbitarna på plats den här säsongen. Förkrossande kvartsfinalförluster är ingenting det här gänget brydde sig om. RT Guinn är en veteran som med sitt ledarskap gav Jämtland något de saknat tidigare – en rutinerad vinnare som vet vad som behövs för att gå långt i ett slutspel. Inför avgörande matchen kallade Adam Rönnqvist ut Thomas Massamba – tecken på att han inte var rädd för stunden. Andrew Smith gav laget en kaxigare ton, något som enligt mig behövs för att vinna. Teyvon Meyers, som var urusel de första tre kvartsfinalmatcherna, levererade när det behövdes som mest.

     

    Men det är Daniel Johansson som personifierar utvecklingen Jämtland gått igenom de senaste fem åren. En egen produkt som i år inte tog klivet många förutspådde att han skulle ta, men som klubben och coach Gehrke alltid trott på. Precis som han trott på sin idé. När jag kritiserade Johansson i vintras skickade Gehkre ett mail till mig direkt och försvarade sin unga forward. Det fanns aldrig någon tvivel från hans sida. Och i den viktigaste segern i klubbens historia klev unge Johansson fram.

     

    Flera spelare i Jämtland spelade fantastiskt – men att Daniel Johansson och Gustav Hansson skulle vara så effektiva från bänken var en chock. Det var en de största anledningarna Jämtland vann. Johansson kan när som helst missa en lay up, men han spelade fantastiskt försvar, vågade ta för sig, tvekade aldrig och tog stealen efter Collins slarviga passning när Luleå gjorde sin run. Den var enorm. Gehrke litade på Johansson när ingen annan skulle göra det.

     

    När det gäller BC Luleå är det dags för stora förändringar. Jag kan inte förstå att det här laget för elva månader sedan ledde med 17 poäng med elva minuter kvar av den sjätte finalmatchen och såg ut att vara redo att fira sitt andra raka SM-guld. De var på väg att bygga en ny dynasti inom svensk basket. Och nu är de i den här situationen, förnedrade och besegrade.

     

    Det första de måste göra är naturligtvis att värva hem Adam Rönnqvist och ge honom speltiden och pengarna han vill ha. Sedan ska man även signa Brandon Rozzell, som vid flera tillfällen sagt att han vill tillbaka till Luleå. Rozzell må vara dyr, men man vet vad man får i honom.

     

    Det var allt. Här kan ni läsa blogginlägget jag nämnde innan. Holla at ya boiii.