Blogg

Norrköping är svenska mästare - efter en osannolik vändning

När Norrköping låg under med 16 poäng i slutet av tredje perioden på hemmaplan i match sex, hur stor var sannolikheten att Dolphins skulle vända finalserien och vinna SM-guld? Den måste ha varit minimal. Att vända ett så stort underläge på så kort tid är svårt, men att göra det och besegra Luleå i Norrbotten, ett lag som på två år endast förlorat två hemmamatcher, är nästintill omöjligt.

 

Norrköping lyckades med det omöjliga.

 

Innan jag fortsätter vill jag skriva några rader om Luleå. Jag står fast vid att de har Sveriges bästa lag. Luleå spelar osjälviskt och verkar vara en homogen grupp som ofta bjuder på Sveriges mest underhållande basket. De var så nära man kan komma att vina mästerskapet utan att göra det. Den här sommaren kommer att vara jobbig, men de har inget att skämmas för.

 

Jag tycker att Peter Öqvist gjorde kanske sin bästa säsong som coach. I år var han tuffare än vanligt mot sina spelare, gissningsvis för att han inte ville att de skulle slappna av efter fjolårets guld. Öqvist gjorde dock två stora misstag i slutet av den här finalserien:

 

1. Lämna presskonferensen efter match sex. Ända sedan individer inom basket-Sverige börjat påpeka hur irriterande det är att Adnan Chuk konstant påpekar att hans lag är underdogs har Chuk tryck på ännu hårdare på sin demagogi. Norrköpings var definitivt undergods, men Dolphins-coachen visste exakt vad han gjorde. Till slut kom han åt Öqvist, som lämnade presskonferensen säkerligen övertygad om att hans lag skulle vinna titeln och at han skulle få det sista skrattet. Öqvist borde inte gjort det. I sjunde matchen var ett lag stressat, medan det andra laget behöll sitt lugn. Det smittade av sig.

 

2. Låta Yannick Anzuluni vara på planen i fjärde perioden. I andra halvleken läste Luleå Norrköpings anfall, och till slut hade Dolphins ingeting annat än att ge bollen till dem som Yannick Anzuluni höll i försvar. Av någon oförklarlig anledning lät Anzuluni Dolphins-spelarna gå förbi honom, vilket är förbluffande. Jag vägrar tro att det var en del av Luleå plan. Kanadensaren var en av Norrköpings stora guldhjältar med sin löjliga defensiva insats.

 

I slutändan är det dock Norrköping som välförtjänt tog titeln ifrån Luleå. Vilken otrolig prestation av Dolphins. Allt börjar naturligtvis från Adnan Chuk, det han gjorde under slutspelet är ingenting annat än mästerverk. Hans justeringar, både offensiva och defensiva, under hela slutspelet har gjort det oerhört svårt för motståndarna att scouta Norrköping. Chuk hade inget annat val än att försöka förvirra Borås och Luleå, för spelarmaterialet han förfogade över håller inte SM-finalnivå.

 

Jag försöker inte vara respektlös. Tvärt om, Norrköping stod för en heroisk insats. Men när Dolphins under den här finalserien spelade med femman som bestod av Edvin Stark, Nisse Johansson, Eugene Harris, Fredrik Larsson och Johnell Smith (alternativt Tim Schuberg eller Gerry Blakes) borde Luleå mosat dem. Oftast var det i andra perioden den här miniatyr-femman fick förtroende, och chockerande nog gjorde de ett klart godkänt jobb.

 

Någonstans i de viktigaste finalstunderna räcker det inte längre med att lägga upp rätt taktik eller ha sin bästa femma på planen. Ibland handlar det om karaktär, och den fajten vann Norrköping. Medan de kämpade och slet som om deras liv berodde på det när de låg under med 16 poäng i tredje perioden av match sex hade Luleå en spelare som medvetet släppte förbi sina motståndare. Där är kanske den största skillnaden.

 

Det hjälper även att ha veteraner som Joakim Kjellbom och Micke Lindquist. Få spelare i ligan har högre basket-IQ. Nu kan de lägga skorna på hyllan och avsluta sina proffsliv med flaggan i topp,  men något säger mig att de kommer tillbaka även nästa säsong.

 

Hur som helst, grattis till guldet Norrköping! Det var en de mäktigaste vändningarna jag sett. Nu ska jag gå och titta på den här Euroleague-match.