Blogg

Vägra landslaget - en trend även på ungdomssidan?

Sveriges tre bästa basketspelare heter Jonas Jerebko, Jeffery Taylor och Marcus Eriksson. De här tre herrarna kan lika väl vara Sveriges bästa basketspelare någonsin, men trots att de tillhör samma generation har de aldrig spelat tillsammans. Sedan 2013 har endast Marcus Eriksson spelat officiella matcher för blågult (sju landskamper) och nu börjar även de största optimisterna förstå att Sverige aldrig kommer att ställa upp med sina tre största stjärnor. Det kommer inte att hända. Det bästa vi kan göra är att acceptera verkligheten och gå vidare, och för förbundet gäller det att analysera hur denna mardrömsscenario kunde uppstå.

 

Men när det gäller våra ungdsomslandslagsspelare tycker jag inte att att man bara ska acceptera verkligheten och gå vidare. Där måste stoppas blödningen nu. Omedelbart. De senaste åren har det blivit allt svårare för ungdomslandslag på herrsidan att ställa upp med sina allra bästa lag, och denna sommar var inget undantag. Vi har bland annat spelare som missar landslagsläger för att spela i Göteborgs festival, vilket med andra ord betyder att tonåringar börjat göra narr av landslagsverksamheten.

 

Men det är Melwin Pantzars situation som fått mig och många andra att reagera. Innan jag fortsätter vill jag dock poängtera att jag är ett stort fan av Pantzar och allt han åstadkommit under sin unga karriär. Det tog fyra år för Pantzar att ta sig från Sigtuna Basket till Real Madrids A-lag, en resa som inspirerar och bör vara föredöme för unga spelare. Han hade inga föräldrar som var före detta landslagsspelare, ingen som kunde visa vägen. Pantzar är dessutom en genuin människa, omtyckt var är han igår. Något jag la märke till under de få matcherna 18-åringen gjorde för Real Madrid i våras är hur hans lagkamrater reagerade varje gång han gjorde poäng, från superstjärnan Sergio Llull till supertalangen Luka Doncic. Det råder ingen tvivel om att de gillar honom, och min kritik handlar varken om hans kvaliteter som människa eller basketspelare.

 

Men för andra året i rad fanns inte Melwin Pantzar med i U18-landslaget. Jag klickade med in på den första matchen i hopp om att se honom, men han fanns inte där. Jag har fått höra från flera källor att Pantzar varken är skadad eller utmattad efter en lång säsong – han kände bara att spel i B-divisionen inte kan ge honom något vid detta tillfälle, och att han hellre vill tillbringa sommaren hemma.

 

Du är inte Jonas Jerebko, grabb. Du är inte Jeffery Taylor, grabb. Du är inte heller Thomas Massamba, grabb. Vem har bestämt att B-EM inte kan ge något?

 

Det är fruktansvärt de här unga talangerna inte förstår hur viktigt det är att spela ungdoms-EM. Vet ni vem som fick sitt genombrott i B-EM? Jonas Jerebko. Innan Jan Vesely blev vald som sexa i NBA-draften och dominerade Europa med Fenerbahce var han tvungen att flera år i rad möta spelare som Omar Zaghdane och Christopher Ryan i B-EM. Chicagos Lauri Markkanen dominerade U20-EM på hemmaplan i A-divisionen efter att först ha spelat i den lägre divisionen.

 

Att möta luft och koner i en tom hall kan aldrig jämföras med att möta internationellt motstånd. De största kliven framåt tas under sommaren mot motståndare som vill inget annat än att komma längre än dig i sin karriär. Det är inte ens upp för diskussion. Det finns ett pris att betala – man får inte många lediga sommardagar och är inte utvilad när säsongen startar, men det är definitivt värt det.

 

Hade Melwin Pantzar spelat hade Sveriges U18-landslag haft en betydligt större chans att avancera till A-divisionen, och då hade kommande årgångar fått möta bättre motstånd och därmed en större plattform visa upp sig på. Man kan hjälpa sig själv och många andra genom att ställa upp.

 

Men i slutändan kan man inte tvinga någon att spela för landslaget. Melwin Pantzar får fatta egna beslut. Min fråga är: Vad gjorde Pantzar i seniorlandslagets bruttotrupp inför VM-kvalmatcherna? Är det hans belöning för att ha valt bort u18? Landslagsverksamheten verkar inte veta hur man ska sköta den här situationen – härifrån ser läget närmare kaotiskt ut.  Vad är det som gäller och finns det några konsekvenser alls?

 

Man ser en röd tråd här – det är i princip alltid de bästa spelarna som tackar nej, från seniorlandslaget till U-landslag. Det är inte de där mindre talangfulla spelarna som sliter arslet av sig varje sommar. Att ta upp just Pantzar är inte kul, men hans fall sticker ut. Jag förstår att Pantzar inte kan se andras perspektiv, för just nu det är en del av svensk baskets kultur på herrsidan att tacka nej tillhör toppen. Det måste diskuteras, och det behöver ändringar.

 

Ludvig Håkanson är en spelare som har dominerat ungdomsturneringar och alltid ställt upp för blågult. Hans roll i A-landslaget har blivit högst oklar de senaste två åren, men han är där varje gång, och för honom finns det inget större än att representera Sverige. Varför? För att han har växt upp i en familj som predikat för honom sedan han var ett barn att det inte finns något större. Det är en del av hans kultur. Vad ska vi göra för att det även ska bli en del av svensk baskets kultur?