Jovanovic: Svensk baskets bild av mångfald är falsk

Blogg

704dagar. Så lång tid har det gått mellan två för svensk basket viktiga datum, två datum som symboliserar hur basketen i huvudstaden har utvecklats.

15 mars 2017 möttes AIK i Djurgården i ett TV-sänt derby som fick basket-Sverige att drömma om en ljusare morgondag. Det var en intensiv, känsloladdad match som AIK kunde vinna och fira tillsammans med sina supportrar. Spelarna kramade om varandra, fansen hoppade på läktarna, och ingenting verkade omöjligt.

704 dagar senare, 17 februari 2019, blev Djurgården klart som Superettans seriesegrare, samma dag som AIK demolerades på hemmaplan av EOS Lund med 28 poäng. Dif är på väg mot SBL, samtidigt som AIK befinner sig i ett limbo, utan supportrar i hallen eller hajpen utanför dem.  Vad hände egentligen?

 

Stefan Jovanovic är ett namn som förknippades med AIK:s tidiga framgångar. Jovanovic är idag inte en del av Stockholmsklubben, men om det är anledningen till att euforin kring AIK har försvunnit går att diskutera.

 

Något som ingen kan förneka är att Jovanovic i rekordfart blev en av svensk baskets omtalade personer. Han var aldrig blyg, och ansågs av många vara excentrisk. Jovanovic gjorde allt, från att marknadsföra matcher, till att värva spelare, göra intervjuer, bygga upp AIK som basketvarumärke. Hans nätverk växte för varje dag, och det tog inte lång tid innan klubbens fotbollsstjärnor hittade till Solnahallen.

 

Jag minns när Jovanovic inför ett möte mot Norrköping Dolphins division II-lag rev sönder en delfinformad ballong. Först tyckte jag att det var fånigt gjort och dålig marknadsföring, men intresset kring den duellen blev helt plötsligt stort. På sociala medier skrevs det om kvalmatcher till division I som alla på förhand förstod AIK skulle vinna. Men där har ni Stefan Jovanovic i en nötskal – han kunde få igång diskussioner som få andra inom svensk basket.

 

Det var länge sedan vi hört något från Jovanovic, och därav frågade jag honom om han vill  ställa upp för en intervju. Han tackade ja och var ärlig – jag antar att vissa saker aldrig ändras. Enjoy!

 

Vad har Stefan Jovanovic gjort det senaste  året?

”I början på förra året fick jag jobb på TV4. Det var mitt första riktiga ”nio till fem”-jobb och antagligen mitt sista, jag har oerhört svårt för att jobba efter specifika tider och alltid ta lunch 12:00. Det där är något som kanske passar mina föräldrar, men inte mig. Jag föredrar snarare att planera livet kring mina åtaganden, det känns kreativt främjande. Sedan oktober 2018 har jag också verkat som en form av affärspartner åt artisterna Keya och Kristian Florea, där jag egentligen hjälper dem med att sätta de i rätt sammanhang vid rätt tillfälle. Mer detaljerat än så kan jag inte gå in på samarbetet då vi har kommit överens om att det är något som enbart angår oss. Kulturbranschen skiljer sig inte särskilt mycket från sportens motsvarighet. Den må vara annorlunda i sak men beteendena och tendenserna är väldigt lika. Och även storleken på den damm av människor som är verksamma inom den.”

 

Vad tycker du om AIK baskets position idag jämfört med hur det var när du var en av huvudansvariga?

”Det är beklagligt att saker och ting skiljer sig så drastiskt gentemot när jag befann mig i klubben. Visst, strukturer är alltid svårt att sätta, men någon form av grundtydlighet är väldigt extremt viktig. Jag minns bara hur det var mitt sista år, när en internt omstrukturering sjösattes, och vissa vanor fortfarande var kvar.

 

Det är svårt att kräva sportslig framgång när organisationen inte genomsyras av en tydlig struktur – och adderar vi ett ohållbart ledarskap ringer plötsligt många nya varningsklockor. Missförstå mig inte, jag riktar absolut inte någon känga mot någon, jag menar bara på att det har skett tillräckligt drastiska förändringar i föreningen för att den inte ska kunna uppnå sin fulla potential. Vissa har säkert varit nödvändiga, andra inte, men jag det är inte svårt att se korrelationen mellan direkt dåliga sportsliga resultat och ett internt haveri”.

 

Var det rätt att slås ihop med Solna? 

”Det här är en väldigt delikat fråga med betydligt fler svar. Jag har inte haft mer kontakt med Solna Vikings än när jag försökte norpa åt mig Melwin Pantzar året innan han drog till Real Madrid. Jag tror någonstans att det var där och då det första fröet av agg såddes mot mig. Men på riktigt, vem kan klandra mig när det inte finns något tydligt regelverk som reglerar förhandling vid övergångar? Melwin hade inget kontrakt. Don’t hate the player, hate the game. Men för att återgå till frågan; där och då var det säkert det bästa beslutet som kunde tagits, för jag är inte helt säker på att AIK hade kunnat klara av den ekonomiska belastningen som spel i Superettan innebar – utan Solna Vikings intäkter från ungdomssidan. Däremot, att styrelsemedlemmar från Solna Vikings fick bli en del av AIK var som att frivilligt tacka ja till politiskt maktspel och härskartekniker. AIK ska förbli AIK, ingen är större än klubben och ingen annan agenda än den som främjar AIK ska drivas. Det går liksom inte att ha människor som representerar klubben och samtidigt inte förstår den. Det är orimligt och direkt fel”.

 

Enligt rykten ville AIK:s ledning aldrig få bort dig från klubben, men de ville gärna att du skulle ligga lågt och låta spelarna profileras. Tankar om det?

”Om du läser de otaliga intervjuer med mig handlade alla – förutom de som direkt handlade om mig – om klubben och spelarna. Att jag däremot är en intressant, karismatisk och, givet rådande strukturer i basket-Sverige, är direkt annorlunda är ingenting jag kan ta ansvar för. Helt plötsligt dyker en 23-årig grabb från en av Stockholms ytterkants-områden upp, utan att vara någons barn eller kompis kompis, och totalt dominerar den svenska basketscenen med sitt självförtroende och sportsliga kompetens.

Många verkar inte förstå att mitt beteende inte handlade om mig, det handlade om alla som var som jag, och som alltid fick jobba flera gånger hårdare än de privilegierade familjebarnen som fått glida räkmacka till diverse positioner i den svenska baskethierarkin. Jag hatar att bli förminskad och jag vet att jag har betydligt fler bröder och systrar där ute som känner samma sak som jag kände då. Det är beklagligt att de svenska ungdoms- och seniorlandslagen används som brutala propagandaverktyg för att sprida den falska bilden av jämlikhet och mångfald. Lyft blicken, titta på förbundet och föreningarna. Titta sedan mig i ögonen och säg att jag har fel. Vad gäller profileringen av spelarna som representanter för klubben tror jag inte att det finns någon där som inte jobbade hårdare för att de skulle uppnå lika stor individuell framgång som den kollektiva med klubben. Hela narrativet om föreningen var att den var för supportrar, av supportrar. Det var vi, det var kärlek och det var framförallt AIK”.
Vem skulle enligt dig kunna komma in och göra stora förändringar inom svensk basket?
Svår fråga eftersom vi har ett strukturellt problem inom sporten som inte tillåter vem som helst att befinna sig i rummen där utveckling sker.
Du hävdar alltså att utländsk påbrå är ett hinder om man vill avancera inom svensk basket? 
Jag menar på att utebliven mångfald sätter käppar i hjulet för svensk basket generellt. Det är svårt att driva någon form av utveckling och förändring när saker och ting fortsätter att ge samma resultat. Du kan inte använda dig av samma variabler i en ekvation när du vill uppnå ett annat resultat. Frågan borde snarare vara om man ens vill genomföra en förändring på personal- och styrelsenivå, eller om man nöjer sig med att trampa vatten? Visst, det finns såklart undantag men de bekräftar bara regeln. Vi behöver diversifiera makttopparna, bryta oss loss från förlagda strukturer och skapa en basket som är på allas villkor.
Jag har under mina få år i branschen ständigt försökt att utmana och bekämpa den sociala stratifiering som råder i basket-Sverige. Beslutsfattarna pratar ofta och gott om etnisk mångfald bland spelare och tränare, om hur jämn könsfördelningen är bland utövarna och hur många sporten integrerar. Men skrapar vi på ytan är det precis lika homogent som i andra idrotter. Jag har gjort ett aktivt val i att inte engagera mig i någon förening alls, och då har jag ändå träffat ligaklubbar som har varit intresserade av mina tjänster.
Vid en första anblick kanske det kan låta konstigt, men jag trivs faktiskt inte med att vara verksam i en bransch som påstår sig göra så pass mycket för så många, men på vissa enskilda individers villkor. Svensk basket behöver en injektion av nya idéer, tankar och projekt för att komma någonvart. Jag vet att jag antagligen kommer att få en hel del skit för att jag kastar ljus på detta, men jag bryr mig inte. Det här handlar inte om mig, det handlar om svensk baskets bästa.

 

 

Hur känns det att se Djurgården växa organisatoriskt och vara på väg mot SBL?

”Jag utgår från att allt har skötts regelrätt sedan föreningen grundades”.

 

Hade du gjort något annorlunda om du kunde gå tillbaka i tiden ?

”Jag hade ringt upp Ronnie Christensen efter hans direkt patetiska mail till AIK:s huvudförening, där han dels påstod att jag var en ”huligan” men också att jag hade ett förflutet i Black Army (förstår inte varför det ens skulle vara ett problem). Jag hade nog trollat ännu mer på Twitter och definitivt terroriserat Stefan Bergman med fler julhälsningar från serieledarna. Skämt å sido, det finns nog inte särskilt mycket jag ångrar förutom att jag kanske borde ha satsat mer på mina studier och min civila karriär än att låta mig uppslukas helt av ambitionen att göra AIK till Skandinaviens största basketklubb”.

 

 

Vilka glädjeämnen ser du i svensk basket? Något som oroar dig? 

”Det gläder mig att Jonas gör sin grej på andra sidan pölen, att Melwin Pantzar får chans efter chans på den Iberiska halvön, att den högt flygande Malmö-sonen Elijah Clarence har egna avgångstider i Frankfurt och att Adnan Chuk fortsätter att vara landets främsta tränare. På damsidan har jag bara koll på hur det går för min vän Kalis Loyd i den italienska andraligan. Det som oroar mig är strukturerna inom svensk basket inte förändras och att samma trötta människor tar samma trötta beslut år in och år ut. Om det är något ord som kan beskriva svensk basket är det nog ”trött”. Och ”nepotism”, men mestadels ”trött”. Det oroar mig också att det Svenska basketbollförbundet kontaktade mig för utveckling av en viss verksamhet, och samtidigt tog för givet att jag skulle göra allt ideellt. Kompetens kostar, folks. Det är oerhört kränkande att vara Stefan Jovanovic och fortfarande inte få det erkännandet jag förtjänar. Jag har inte lagt ner mina 10.000 timmar för att andra ska kunna profitera på mitt jobb”.
Dina tankar om hur Vedran Bosnic-situationen sköttes?
Vedran är min broder och jag har honom att tacka för mycket. Jag väljer att inte kommentera hans exit då jag uppenbarligen är partisk och knappast kan ge dig ett objektivt svar.

 

 

Vad kommer Stefan Jovanovic att göra i framtiden? Och ser du dig själv som en del av svensk basket i framtiden igen? 

 Det är många möjligheter som har dykt upp sedan maj 2017, men just nu är jag mestadels fokuserad på att göra ett så bra jobb som möjligt med Keya och Kristian Florea.