Svensk basket har ingen identitet

Blogg

Hur spelar Sveriges landslag?

 

Jag har tänkt på detta de senaste dagarna. Tittar vi noggrant på hur Europas främsta herrlandslag spelar kan vi se att de oftast är ruggigt bra på en aspekt av basket.

 

Litauen har i flera generationer haft duktiga skyttar. Ex-jugoslaviska länder kännetecknas ofta av tekniska spelare. Spaniens landslagsspelare födda 1980 eller senare är nästan i regel ovanligt kreativa och unika i sitt spel. Frankrike spelar fysisk och snabb basket.

 

Är det en slump att Litauen gång på gång får fram fantastiska skyttar? Eller Serbien tekniska spelare? Varför är det just Spanien som har ett gäng spelare med en unik ”trademark”: Navarros ”La Bomba”, Rubios studspassningar eller Sergio Rodriguez dribblingar?

 

Jag tror inte att det är en slump. Jag kan inte garantera något för andra länder, men i Serbien är det just tekniken coacherna fokuserar på från en tidig ålder. Jag var tio år gammal när jag gjorde min första träning, glömmer aldrig att träningen handlade om att lära sig rotera ordentligt med fötterna och börja studsa utan att göra stegfel. Det är inte så att serbiska basketbollförbundet har möte med varenda ungdomscoach där de påpekar att fokus måste läggas på det tekniska momentet, utan det är mer en traditionsgrej.

 

Men vi behöver inte enbart titta på de bästa landslagen. Vi kan ta Island till exempel. Jakob Sigurdarson, Hlynur Bearingsson, Helgi Magnusson, Aegir Steinarson, Logi Gunarson och Haukur Pálsson är några namn som har huserat i svenska basketligan och spelat med Islands landslag. Det de har gemensamt är att de håller käften och spelar stenhårt till slutsignalen. Återigen tror jag inte att det är en slump, det handlar om att islänningar predikar den spelfilosofin. Resultat: Island kommer att delta i basket-EM. Visst hade de lite tur med lottningen i kvalspelet, men det hjälpte att de är ett lag fullt med krigare som aldrig ger upp. Vi får heller inte glömma att Island har runt 300.000 invånare – att ett så pass litet land tar sig till EM är en enorm bragd.

 

Vi kommer tillbaka till min första fråga: Hur spelar Sverige? Är det någon som vet? Jag ser inget tydligt mönster och tror att spelidén kommer och går med coacherna. Brad Dean ville spela på ett sätt – Vedran Bosnic har en helt annan filosofi.

 

Det är förståeligt att en huvudtränare för seniorlandslaget vill införa egna spelsystem, regler o.s.v. Men hur funkar det i ungdomslandslagen? Där tycker jag bör finnas mer kontinuitet. Det är viktigt att ungdomscoacherna samarbetar och diskuterar hur de vill spela, annars blir det jobbigt för ungdomslandslagsspelarna att anpassa sig och lära sig nya spelsystem varannan sommar.

 

Landslagscoacherna har kanske redan diskuterat den här frågan, vad vet jag? Min poäng är att det bör finnas en spelstil som kännetecknar svenska landslag OCH klubblag, för då blir det lättare för spelarna att utvecklas och kontinuerligt veta vad vad de ska göra ute på planen.

 

Damlandslaget gjorde ett dåligt EM, men trots att laget stundtals spelade segt är det inget snack om saken – under Lasse Johansson har damerna oftast spelat snabbt och aggressivt. Jag gillar att det här laget har en tydlig identitet.

 

Nu kommer säkerligen någon att säga: ”Javtokas är från Litauen, han kan ju inte skjuta” eller ”inte alla i Frankrikes landslag är atletiska”. Men det här är inte ett stereotypiskt tänkande, de bästa landslagen kännetecknas av något speciellt. Jag säger inte att alla i Litauen enbart skjuter på träningarna och struntar i att blir bra försvarare, men det är uppenbart att skytte är, för att låna ett amerikanskt uttryck, en ”point of emphasis”. En fransk spelare som är väldigt duktig, Leo Westerman, har fortfarande inte debuterat för seniorlandslaget i internationella tävlingar trots att han, i mitt tycke, förtjänar det. En anledning till att han inte får chansen kan helt enkelt vara att han inte är tillräckligt fysisk och atletisk och därmed inte passar in med resten av laget.

 

Vad tycker ni? Saknar svensk basket en identitet? Tyck gärna till. Jag tycker i alla fall att vi bör bestämma oss hur vi vill spela och varför vi vill göra det. Det kommer att gynna spelarna i längden – och förhoppningsvis lyfta våra landslag.